Ett minne av Kiosken

När jag växte upp i Timmernabben, fanns det i stort sett en liten Kiosk i varje samhälle. Visst minns man den hederliga gamla Kiosken.

Under det sena 1800-talet började kioskerna sprida sig runt om i Sverige. Vanligast var vattenkiosker som sålde mineralvatten (och senare läsk), men även cigarrkiosker, biljettkiosker, tidningskiosker, och allmänna kiosker, som saluförde lite av varje. De uppfördes vanligtvis på kommunal mark, för vilket arrende betalades. Små handelsrörelser av denna typ förestods ofta av kvinnor, som annars sällan drev affärsrörelse.

En bit in på 1900-talet flyttade även glass- och korvförsäljning in i kioskerna. Kioskernas främsta konkurrensmedel var öppettiderna. Vanliga butikers öppethållande var strängt reglerat, men kiosker fick i princip ha öppet när de ville. I gengäld fick de endast föra ett begränsat sortiment. De kom att få stor betydelse som försäljningskanal för press, drycker och konfektyr. Kioskens guldålder inföll under 1950-talet.

Ett flygfoto från år 1964. Här låg Kiosken i Timmernabben

Det var faktiskt en Farbror Nilsson som startade kiosken i Timmernabben, någon gång under 1950-talet. Kiosken låg nästan mitt emot Gabriel Keramik, strax bredvid grusplanen, där de gästande Fajans besökarna parkerade. Bredvid bäcken låg kiosken, alltså den som delar Nyemåla och Gissemåla. Nästan på pricken där den gamla kvarnen en gång befann sig, som jag berättat om förut. (Klicka på länken här nedan om ni vill läsa om kvarnen.)

http://johansfotoblogg.blogspot.se/2015/06/lilla-intressanta-gissemala-by.html

Knut Johansson från Kyrkbyn tog sedan över verksamheten i slutet 1950-talet och fortsatte in på 1960-talet. Första kvinna att driva denna kiosk var Greta Fransson, detta var år 1963. Omkring år 1972 tog Gösta Gustavsson över. Nästa kvinna att driva denna lilla kiosk var Maj Kvist, år 1977.

När vi sedan kommer in på mina ungdomsår, så var det Bosse Williamsson som tog över kiosken och året var 1979. Han blev då "Bosse i Kiosken" för alla i Timmernabben. Det var här runt hans lilla kiosk man samlades, det visste alla. Kiosken var en central plats i samhället. Ville man veta vad som hänt i bygden, så var det hit man kom. Detta var alltså innan mobiltelefonens glansdagar. Så efter 8 år i kiosken, lämnar Bosse över verksamheten till Karina Lorentzon och då har vi kommit fram till år 1987. Året efter, år 1988 händer katastrofen. Den gamla, men nu ombyggda kiosken börjar brinna och Karina får fly lågorna ut genom luckan.

Därefter rivs den anrika kiosken i Timmernabben och någon ny blev det sedan inte. Platsen asfalterades och blev parkeringsplats istället. Kullen bredvid kiosken togs bort och ersattes senare med en modernare restaurangbyggnad.

Här låg Kiosken i Timmernabben

Detta är tråkigt nog en talande historia för de flesta små samhällen idag. Den där hederliga gamla kiosken, som hade en lucka, där det stod en trevlig människa i, som fick agera både socialarbetare och expedit och som var bygdens centrala plats, den finns inte kvar längre tyvärr.

Visst är det lite sorgligt.........

Jag saknar en riktig kiosk.....

:-)