Historien om Myrbergs Lastbilsåkeri i Timmernabben


Jag tänker nu berätta om en innovativ och driven ung man från Dalarna som skulle bli pionjär inom sitt yrke. Han var en av de första i sin bransch, som valde att starta eget lastbilsåkeri, vid en tid då knappt någon på landsbygden hade sett en lastbil. Mannen jag talar om är nämligen min egen farfar Eskil.

Eskil Myrberg

Eskil Myrberg föddes år 1904 och växte upp i gruvsamhället Garpenberg, som är en tätort i Hedemora kommun, Dalarnas län.

Gruvkapellet vid gruvan i Garpenberg

Garpenberg är vida känd för sin gruvdrift, och där av var det självklart att han skulle arbeta i gruvorna. Det var gruvarbetare i släkten och något annat var inte tänkbart här vid denna tid. I gruvorna fanns jobben, men det var såklart väldigt slitsamt. Mörkt, blött, tungt och mycket farligt.

Det tuffa jobbet som gruvarbetare

Fyndigheterna i Garpenberg utanför Hedemora började bearbetas redan under 1200-talet och det äldsta bevarade privilegiebrevet för bergsbrytning i Garpenberg utfärdades år 1354 av Magnus Eriksson. Detta gör Garpenberg till Sveriges äldsta gruvområde som faktiskt ännu är i drift.

Här i gruvorna började alltså Eskil och hans äldre bror Edvin sin arbetande bana. Men båda ville annat, som vi snart ska se. Här nedanför ser ni en bild från denna tid. Det är inte svårt att förstå varifrån jag fått min musikalitet. Farfar Eskil med sin fiol och Edvin med sitt dragspel. Musiken har alltid funnits i vår släkt vid sidan om arbetet.

Bröderna Eskil och Edvin Myrberg år 1929 i Garpenberg

Ingen av de två bröderna ville fortsätta att jobba i de farliga gruvorna. Storebror Edvin tog sig därifrån och sökte sig in på en helt annan bana, vilket gjorde att han flyttade till Dalsland, där han med tiden blev en väldigt omtyckt kyrkovaktmästare i Gunnarsnäs socken. 

Eskil däremot som var sex år yngre hade helt andra planer. I hans huvud fanns bara en sak, nämligen bilar. Så när han fick syn på en annons i en dagstidning, att man sökte en droskkusk eller som vi säger idag Taxi chaufför, så var allt givet. Det var köra bil han ville göra. Kruxet var ju bara att han bodde i Garpenberg och jobbet han sökte fanns i Timmernabben vid Smålandskusten. Men han sökte, och fick jobbet till sin stora glädje. Så han tog sin väska och åkte de dryga 40 milen för att börja sitt nya liv som Taxi chaufför i Småland.

Eskil med sin nya T-Ford år 1930 i Timmernabben

Eskil bodde nu i en liten lägenhet strax bredvid denna Taxi rörelse och platsen är det som ni idag känner som Nabbens rökeri i Timmernabben. 

Men nu när denna drivna man fått smak på bil åkandet så började nya planer gro i hans huvud. År 1931 bestämde han sig. "Jag ska köpa en lastbil". En sådan där som han hade sett i tidningarna.

För att förstå hur nytt och galet detta var då, så får ni här lite bakgrundsfakta:
Den allra första lastbilen i Sverige importerades år 1899 av Pripp & Lyckholm i Göteborg. Åren därefter på 1910-talet gick utvecklingen sakta. Man tillverkade enkla bilar med stålhjul helt utan komfort. Men på 1920- och 1930-talen utvecklades lastbilarna allt mer, de blev snabbare, starkare och tack vare gummidäcken bekvämare. Särskilt populära blev TT-Forden som visserligen bara kunde bära ett tons last, men var så billiga att de på allvar började ersätta hästar för leverans till butik, men även t.ex. som rullande fiskaffärer. I början var det bara lokala transporter som lastbilarna tog över, medan övrigt gick med tåg och båt.

Det var vid denna tid år 1931, som Eskil 27 år gammal köpte sin första lastbil och startade Åkeri i Timmernabben. Han blev därmed en riktig pionjär inom yrket.

Första lastbilen År 1931

Man körde alla transporter man fick och orkade med. För det var just det. Köra bil var det lilla i det hela. Det mesta bestod i att bära och kånka på brädor och lådor. Men oj vad det gick. Det var lastbilen som var framtiden. Hästen som dragare blev allt mera sällsynt. Skulle man frakta något, så var det med lastbil det skulle ske, för att kunna visa att man var lite extra betydelsefull i bygden. Det var ju så snabbt och modernt. Så jobben började strömma in.

Eskil snyggt uppklädd med sin TT-Ford år 1931

För att klara av all efterfrågan på virkestransporter, så köpte han en lastbil till och anställde några starka gubbar för att köra och lasta den.

En Chevrolet År 1934

Några regler för hur man fick lasta den, det fanns inte. Man lastade så mycket som fick plats helt enkelt.

År 1937

Nya lastbilar köptes ännu en gång, för bilar var hela livet för Eskil. Han var en driven, envis och uppfinningsrik man som knappt hade tid att sova om nätterna. Det gjorde honom både omtyckt och framgångsrik.

År 1937

En talande bild från år 1937. De ser lite trötta ut. Inte så konstigt heller. Allt lastades för hand.

En av Eskils lastbilar under andra världs kriget med Gengas fotograferad År 1945

Krigsåren kom och gick. Det var tuffa tider då för åkerierna med ransoneringar på bränslet. Under denna tid användes Gengas som komplement, vilket ni kan se här på bilden.

Gengas är en gas som uppstår vid ofullständig förbränning av trä eller kol. Den består huvudsakligen av kolmonoxid, vätgas, metan och koldioxid. Gengasen är på grund av sitt innehåll av kolmonoxid mycket giftig innan den förbränns. Denna typ av bilar var väldigt vanliga under andra världskriget.

År 1946 i Timmernabben

Efter andra världskriget började en ny era i Myrberg's Åkeri. Nu fanns framtidstro igen. Nya bilar köptes och man började satsa på att köra massaved. Men märk väl att allt lastades fortfarande för hand.

År 1947

År 1947 var året då man började använda lin kranen. Det blev såklart en revolution. Man kunde plötsligt få upp stora stockar på flaket, som var alldeles för tunga att lyftas upp för hand. De drogs upp med hjälp av linor och en winch. Livsfarligt men nödvändigt om man ville hänga med i utvecklingen.

År 1947

Och lastade det gjorde man. Här med extra långa stöttor för att kunna få med så mycket som möjligt. Det var nu Scania Vabis lastbilar som gällde för hela slanten.

Men massaveden var fortfarande ett bekymmer. Den lastade man fortfarande för hand eftersom lin kranen inte var praktisk då. Därför uppfann min farfar Eskil en transportör, som han lät en smed bygga. Den var portabel och drevs med en motor och kunde enkelt tas med ut i skogen. Vilket underlättade arbetet betydligt vid lastning av bil och släp.

Ved transportör i skogen år 1947

År 1947

Men han fortsatte med diversetransporterna också. Här kommer ett exempel på detta. Bilden är tagen på Öland.

Öland År 1948


Även långa stora balkar fraktades. Här är några som man behövde både bil och släp för att hantera.

År 1949

Här nedan kommer ett foto taget från övervåningen på Över vägen 11 i Timmernabben, huset som Eskil byggde och hans familj bodde i. Då var det virkesupplag här bakom lastbilarna. Man kan skymta taket på "Korsvirkeshuset" till höger i bild. Idag är det ett vanligt villakvarter här.

År 1950 i Timmernabben

Utvecklingen tar ett stort steg framåt när de nya moderna kranarna kom år 1956. Plötsligt kunde man lasta och lossa allt helt själv. Detta på grund av den stora och rörliga gripklon som syns där baktill.

Ett enormt lass virke och ny kran fotograferad År 1956

Eskil 60 år gammal med sina lastbilar, fotograferad i Timmernabben år 1964

Ännu en ny Scania Vabis fotograferad År 1966 och den första frambyggda varianten

År 1968 vid den klassiska diesel tanken

Detta blev Eskils sista lastbil. För år 1969 går han i pension, vid en ålder av 65 år. Han ser då att han hunnit avverka 18 stycken lastbilar under sina 38 år som Åkeriägare i Timmernabben.

Åren gick och livet som pensionär började sätta sig. Men hans enorma glädje och noggrannhet i alla år längs vägarna uppmärksammades tillslut i Tidningen Barometern år 1973. När han fick en utmärkelse av Trafikförsäkringsanstalten, för att han kört skadefritt i 200 000 mil. Helt fantastiskt. (Klicka på artikeln om ni vill förstora den).


Det finns mycket mer att berätta om Eskil, men för mig var han bara min älskade farfar, som jag minns honom, när jag växte upp och hans kära fru Romy, min farmor, som gjorde allt för mig som liten. Hon som var en Nabbeflicka, stod alltid vid Eskils sida i alla år och de fick ett helt liv tillsammans. Båda var en stor del av mitt liv när jag var liten. Tyvärr finns de inte kvar längre, men tack vare Eskils fotointresse, så finns alla dessa lastbilar (och några till) bevarade på bild och det tackar jag honom för. Det är nog lite av detta intresse för fotografier som jag fått i arv. 

Tack, ni finns alltid med mig.......
utan er hade jag inte funnits........

Farmor Romy och farfar Eskil som jag minns dom

Historien om Eskil Myrberg's Åkeri slutar visserligen här, men lastbilsåkandet slutade inte i vår familj för det. För sonen Hans, min far, fortsatte faktiskt där Eskil slutade. Han hade ju växt upp i sin fars hårda skola med lastbilar och stock, så lastbilar var grejen liksom. Men det är ju en helt annan historia. Den kommer jag kanske till vid ett senare tillfälle. Så jag säger bara såhär......

Vad vore livet utan vår historia?
Var rädd om den,
Vi skriver den just nu........