Åkeriägarens grabb


Jag växte upp med lastbilar...........och då menar jag inte leksaksbilar. Nej, riktiga stora lastbilar. Man kan nästan säga att jag praktiskt taget växte upp i en lastbil.


Jag och min far, år 1969

Min far Hans hade eget Åkeri företag när jag växte upp och tog därför med mig regelbundet i sin lastbil, redan från början som litet barn. Jag placerades där i min barnstol på sätet bredvid honom i lastbilshytten och sedan bar det av. Behövde det bytas blöjor så fick det göras liggandes på sätet, allt gick att ordna. Inget var omöjlig. Låter det konstigt?

Nej, inte i vår familj. Om man vet hur allt egentligen började för min egen far, då förstår man. Han hade nämligen själv blivit uppfostrad mitt ibland en massa lastbilar. För pappa Eskil hade också varit Åkeriägare, så länge han kunde minnas och där var alltid  mottot, "allt går att lösa på ett eller annat sätt". 

Om ni inte har läst historien om min farfar Eskil, bör ni göra det först här:


Som ni nu förstår så växte även min far Hans upp i en familj med många lastbilar. Där pappa Eskil var en driven Åkeriägare i Timmernabben med flera lastbilar och personal. Därför var det inget konstigt för Hans när han som ung grabb själv fick följa med pappa Eskil ut i skogen och köra stock. Allt i familjen Myrberg kretsade nämligen kring lastbilar och arbete, och då menar jag "hårt arbete".


En av Eskils lastbilar år 1947

För som jag berättat förut så lastades ett sådant här lass med massaved helt för hand på den tiden. Så det var inget lat mansjobb att börja hjälpa till i pappa Eskils firma.

Men när Hans väl tagit trafikkort och börjat jobba på allvar hos sin far, så hade ju de moderna kranarna äntligen gjort sitt intåg. Då gick det såklart betydligt lättare att lasta än förut.


Hans på kranen, endast 19 år gammal. År 1963

Men de nya kranarna var dyra. Därför inköptes först bara en enda kran. Man fick helt enkelt lasta flera bilar samtidigt med denna enda kran. Som här på bilden.


En man på kranen och en på lasset för att ta emot.

Klart! Sedan lyftes man ned.

Så fortsatte det sedan i unga Hans yrkeskarriär i pappa Eskil Myrberg´s Åkeri, med nya bilar och massor av stock.


Hans 20 år gammal. År 1964.

Det var inte lätt att jobba i pappas företag. Eskil var en energisk man, som förutsatte att alla skulle arbeta lika mycket som han själv. Då talar vi om en man som knappt aldrig behövde nattens vila. Eskil sov max 4-5 timmar per dygn. Varför slösa bort tiden med att sova?

Åren gick och Hans slet dag och natt, allt vad han orkade i pappas fotspår. Det var en tuff skola att som son jobba i Eskil´s Åkeri. Där fanns inga förmåner bara för att man var son inte. Men år 1966 när den nya Scania Vabis bilen införskaffades, då fick han faktiskt förtroendet att köra den. Hans var nu 22 år och redan en erfaren och mycket skicklig chaufför.


År 1966

Det är nu jag (Johan) kommer in i bilden, för år 1967 föds jag och kommer att tillbringa mina första år på varvsvägen 25 i Timmernabben. Känner ni igen det?

Japp, jag har berättat om detta fantastiska hus förut. Fast då i ett annat sammanhang. Vill ni veta detta så läs här: "Historien om damen i glasskiosken".



Mamma, pappa och jag år 1967 på "varvet"


Som ni nu förstår så föddes jag in i en Åkeri familj, där allt handlade om lastbilar. Nästan........ För även min far spelade ju faktiskt musik på fritiden. Precis som Eskil gjorde och lustigt nog hamnade jag ju där också med tiden. Tänk så det kan bli.........


Hans med sitt dragspel, år 1969


Historien om Åkeriet fortsätter nu. För just detta året, år 1969. Då går Eskil i pension och slutar därmed med Åkeriet. Vad gör då Hans?

Jo, han gör precis som sin far och startar även han ett Åkeri, men Hans har fått nog av att sitta på en kall kran och frysa om vintrarna, så en lastbil med flak får det bli. Nu är det grus som gäller för hela slanten. Därmed startas Hans Myrberg´s Åkeri i Timmernabben och historien fortsätter.


Jag och min far på hans första egna Scania Vabis, år 1969


Nu är vi där vi började. Jag som liten parvel. Uppställd på min fars nya lastbil. Klart att man blev frälst i lastbilar, när man som liten grabb fick följa med pappa och uppleva allt detta. 


Hans i en hjul lastare år 1970


Han blev min idol, såklart. Jag ville också köra lastbil och hjul lastare när jag blev stor. Detta var ju så enormt häftigt för en liten grabb att få uppleva. Ha en pappa som kunde allt detta.....

Efter några år byts denna härligt gröna Scania Vabis till en nyare blå modell. Liten men snygg, enligt mig.


Hans med sin nyinköpta Scania och pappa Eskil som nu är pensionär tittar på


Hans fortsätter jobba och slita med sitt nya Åkeri. Jag är liten och får såklart följa med överallt om jag vill. 


År 1972


Jag älskade lastbilar och nu hade ju även jag blivit "Åkeriägarens grabb", precis som min far. Konstigt va.......


"Lördagsnöjet"


Det fanns ju såklart en baksida av att ha en pappa som var Åkeriägare. Han var nästan aldrig ledig...... För på helgerna, då andra pappor var lediga, då var han tvungen att underhålla bilen också. Så lördag och söndagsnöjet var att tvätta, smörja och reparera. Skulle jag överhuvud taget se min far, så var man tvungen att följa med. Jobbet gick alltid först. Så var det att vara egenföretagare och familjeförsörjare vid denna tid.


En Volvo köptes År 1974


En ny bil införskaffades år 1974 och denna gång blev det en Volvo med boggi däck där bak. Oj, vad imponerad man var av denna nya skönhet.


Ännu en ny bil, år 1977


År 1977 köptes ännu en ny bil och då blev det Scania igen. Nu var jag 10 år gammal och hade börjat tröttna på allt lastbilsåkande. För inte nog med att det kördes grus jämt och ständigt. På vintrarna plogade han även snö åt vägverket. Därav fästet som sitter under kofångaren. Detta medförde såklart att vi såg honom ännu mindre på vinterhalvåret. Så fort det började snöa så ringde dom. Då försvann plötsligt min far och kom ibland inte hem för än dagen efter. Då började min bror och jag undra, "Varför kan inte du vara ledig som alla andra pappor?".

Detta fick honom att börja fundera. Familjen som nu bestod av två små pojkar, skulle inte behöva stå emellan längre. Då fattar han det svåra beslutet.


Detta blev den sista lastbilen i familjen Myrberg`s långa Åkerihistoria.


Så år 1979 säljer han sin gröna Scania med släp och lade helt enkelt ned Hans Myrberg´s Åkeri. Därmed slutade även historien om familjen Myrberg´s Åkerier. Då hade Eskil och Hans haft lastbilar i Timmernabben tillsammans i totalt 48 år............

Nu fick det helt enkelt bli ett vanligt dagtidsjobb för honom istället, och vi barn blev glada såklart. Plötsligt hade vi fått en pappa som var hemma på helgerna och nu hade tid med oss.

Jag hade precis som min far växt upp som "Åkeriägarens grabb", men jag blev aldrig någon lastbilschaufför, tyvärr.....

Nej, min bana vinklade sig ju åt ett helt annat håll. Jag fick lustigt nog samma yrke som min morfar Albert Persson, som en gång i tiden bodde på "Skansen" i Ålem. Han var också en pionjär inom sin bransch. För han var nämligen en av de första elektrikerna här i Ålems socken och fixade bland annat el underhållet på Broholms möbelfabrik.

Tänk så det kan bli..........Nu jobbar jag med samma yrke och bor i Ålem jag också, precis som han gjorde. 

Är det slumpen eller meningen? Vem vet........

:-)